Azeri.se - İsveçdəki Azərbaycanlıların Kongressi - Azerbajdzjaniers Kongress i Sverige

Det var vid en middag i en ombyggd karavansarai, en gammal övernattningsplats för kamelkaravanerna längs Sidenvägen, som doktor Haq fällde orden, som lät kloka och balanserade. ”Vi är alla globala.” Men så enkelt är det inte.

Doktor Haq är en framgångsrik handelsman, lika hemmastadd i New York som Peking. Men han är palestinier, född i Haifa, och som flykting därifrån startade han sin karriär i Kuwait. För tillfället bor han i Bahrain.

En annan lika global man, doktor Bagirov, en azerbajdzjansk oligark med ryskt medborgarskap, FN-pass och bostad i Genève, sa: ”Jord är helig. Du får inte ta någon annans mark.”

100 000 drevs ut

Det var inte Israel och Palestina doktor Bagirov talade om, ty han fortsatte: ”Min far är 88 år och häromdagen sa han att han bara har en önskan kvar i livet – att få återse Nagorno-Karabach där han föddes och växte upp.”

Nationalism och sentimentalitet ingick därigenom en antiglobal allians.

I Kaukasus bergsländer är folkslagen många och de viktigaste länderna, förutom Ryssland, är Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Folken talar alla olika språk och det är inte många grupper som är vänner. Här finns inte jordmån för doktor Haqs globalism.

Nagorno-Karabach låg tydligt i Azerbajdzjan, och under Stalintiden – med hans politik av att söndra och härska –gjordes försök att balansera azerbajdzjaner, som är muslimer, med armenier, som är kristna. Men vid kommunismens begynnande kollaps gick armenierna till offensiv och drev ut 100 000 azerbajd­zjaner och fick ett starkt inflöde av armenier som flydde diktaturen i Iran.

För azerbajdzjaner blev Nagorno- Karabach en oåtkomlig ö inom landets gränser. Bara Armenien har erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Frysta förbindelser mellan grannarna Azerbajdzjan och Armenien, inga vägar öppna.

Turkiet, som är en regional stormakt, väljer naturligtvis Azerbajdzjans sida (båda länderna befolkas av turkfolk) och Armenien, som turkarna 1915 utsatte för folkmord, är arvfienden.

Tar inga order

Jag tog mig till Nagorno-Karabach för något år sedan och kunde konstatera: Det är ett stycke värdelöst bergsland, den sista plats på jorden jag skulle bosätta mig på. Men den är värd en debatt i svenska riksdagen den 10 april.

Vilken röra! Det är lätt att falla för doktor Haqs analys: Ett land, ett enda, räcker för oss alla.

Men de som låter historia och nationalitet, religion och sentimentalitet smälta samman skapar en explosiv brygd. Hitlers Tredje riket hade ”Blut und Boden”, blod och jord, som ett uttryck för att rättfärdiggöra undanröjande av andra folk.

Dock finns det legitima krav på jord och egna nationer. Alla blir inte genast världsmedborgare och globalister. Palestina är (trots min palestinske middagsvän doktor Haq) ett bra exempel: med ett stycke land kommer identitet och med denna kommer trygghet. Det var likadant med Israel efter andra världskriget – en önskvärd och nödvändig statsbildning.

Bilden är splittrad. FN-stadgan säger att folkgrupper med aspirationer att bestämma över sig själva ska ha egna länder. Å andra sidan talar den lag som paradoxalt kallas folkrätten om att gränser inte får ändras. Ibland löses det framgångsrikt genom att självständigheten mera urvattnat benämns autonomi. Katalonien har gjort sig kvitt centralmakten i Madrid som överrock, talar sitt eget språk och bestämmer allt viktigt på egen hand. Kurdistan är vinnaren i det långa kriget i Irak. Medan sunni och shia har sina blodiga uppgörelser har kurderna disk­ret skapat sin autonoma region och tar inga order från Bagdad.

Strävan efter självbestämmande dikteras ofta av politikers maktanspråk. De vill bli presidenter och stå staty. Typiskt för detta är just nu det lyckliga lilla Skottland – med både olja och whisky – vars nationalister vill bryta sig ur det angenäma rike som är Storbritannien. Det finns inte ett vettigt argument för detta. Förklaringen kan vara den mindre smickrande: att alla bergsfolk är tokiga (se på tjetjener och talibaner.)

En härlig ledare

Ändå är det just ett bergsfolk som jag innerligt önskar självständighet: tibetanerna. Detta stora men underbefolkade landområde bör vara självständigt av två skäl. Tibetanerna har 1) egenart i historia, religion, språk och seder. Dessa milda människor 2) behandlas elakt av sina kinesiska herrar.

Tibets frihet brukar ses som en omöjlighet. Men inte! Dalai lama, den härlige ledaren i exil, har nyligen sagt: ”Jag lever tills jag blir 113 år.” Eftersom nuvarande laman, Jetsun Jamphel Ngawang Lobsang Yeshe Tenzin Gyatso, är född den 6 juli 1935, är han bara 76 år gammal och försäkrar sig vara i liv ytterligare 37 år innan han dör 2049.

Så länge lever inte den kinesiska kommunismen – och när den tynat bort blir livet bättre för Tibet.