JO riktar ”allvarlig kritik” mot Anna Kinberg Batra. De nyktra myndighetsorden bör läsas som ”Men herregud, vilken skandal”.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
I våras avslöjade Aftonbladet att Anna Kinberg Batra, Stockholms nya landshövding, hade tillsatt toppjobb i sin administration på minst sagt märkliga sätt.
En nyuppfunnen tjänst, planeringschef, ”utlystes” på så vis att en lapp sattes upp i länsstyrelsens reception, där få kunde se den. Den enda person som nappade var landshövdingens kompis, som är gift med en hög moderattopp. Kinberg Batra är dessutom gudmor åt ett av parets barn.
Och det var AKB, personligen, som beslutade att anställa sin vän.
En annan bekant fick jobb som organisationsutvecklare på länsstyrelsen, till tonerna av 90 000 kronor i månaden. Den tjänsten utlystes inte alls.
En tredje tjänst, som beredskapschef, gick till en person som inte uppfyllde kraven på akademisk examen.
När affären briserade gjorde Anna Batra Kinberg solklart att hon inte tänkte avgå. Hon valde att huka och sitta still i båten i väntan på att stormen mojnade.
Detsamma tycks ha gällt statsminister Ulf Kristersson, tillika hennes efterträdare som ledare för Moderaterrna.
Bland annat från denna ledarsida restes krav på att statsministern skulle sparka sin landshövding. Han gjorde ingenting.
Men i dag, ett halvår efter krisen, blåser det upp till storm igen i och med att justitieombudsmannens utredning blev klar.
JO Per Lennerbrant riktar inte bara ”kritik” utan ”allvarlig kritik” mot Anna Kinberg Batra. Det gör JO inte lättvindigt – i 90-95 av 100 utredningar blir det ingen kritik alls.
Varje tecken på korruption måste ovillkorligen bekämpas.
Men här tar JO inga fångar. Han skriver att landshövdingens agerande ”vittnar om nonchalans och en bristande respekt för de grundläggande bestämmelser som finns för att bevara allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet”.
I stället för att utlysa tjänster på ett korrekt sätt, i enlighet med grundlagens krav, hade hon ”redan på förhand bestämt vem som skulle anställas”. I det tredje fallet struntade hon i meritkrav ”för att kunna anställa den kandidat som hon föredrog”.
Den sortens beteende är helt okej i genomkorrupta länder där makthavare av tradition anställer sina kusiner och kumpaner – och ingen medborgare skulle komma på tanken att ha förtroende för stat och myndigheter, eftersom de styrs av korrupta kotterier.
Men Sverige är en liberal demokrati och av tradition ett högtillitssamhälle där människor har stort förtroende för tjänstemän och offentliga institutioner. Medborgare utgår ifrån att tjänstemän utses på korrekt sätt och att de är lojala mot lagen och folket, inte mot den överordnade som serverade dem deras jobb.
Den tilliten är en del av det nordiska guldet. Det guldet måste värnas. Varje tecken på korruption måste ovillkorligen bekämpas.
Detta vet Ulf Kristersson. Ändå säger sig regeringen ha förtroende för Anna Kinberg Batra – åtminstone än så länge.
Det är obegripligt. Om han vill bota sin selektiva minnesförlust, kan Tidöavtalet tjäna som påminnelse. En punkt lyder: ”Tjänstemannaansvar ska införas”.
Tidöpartierna har alltså på sin agenda att stärka åtgärderna mot tjänstefel och dessutom bredda definitionen av vad myndighetsutövning är, för att fånga fler olämpliga tjänstemän i sitt nät.
Dåså. Börja med Anna Kinberg Batra. Visa att du är statsminister främst, inte Annas partivän.